Åsa Petersen

Nyårskrönika 2017

18 december 2017

 

Jag blir alltid romantisk till jul. Det liksom värker om hjärtat. Nostalgi är det kanske, det draget har jag efter min far.

Det här året. På nyårsdagen 2017 hade jag ingen aning om vad jag skulle göra av mig. På trettondagen bestämde jag mig för att frilansa. Så blev jag ledarskribent igen. Det var omtumlande förtjusning.

Men våren gick, och frilanslivet blev för ensamt, alla bylines och läsarreaktioner till trots. Jag spenderade för mycket tid ensam, trots att jag inte är en ensam person. Det var som att isoleras.

Förmodligen var jag trött ända in i själen, efter ett par stormiga år. Jag hade inte kraften en frilansare behöver för att socialisera och sälja.

I början av juli, när många andra åkte till Almedalen, for jag hem till Luleå för att gå i terapi.

Sedan reste jag hela sommaren, kors och tvärs. På ett fik i London, via en kristallklar telefonlinje, gjorde jag upp med IF Metall att komma tillbaka. Det var även i London jag träffade en av mina käraste vänner. Som jag nu, ett knappt halvår senare, inte kan tänka mig livet utan.

Så blev det höst. Jag var inte deprimerad längre. Hade någonstans att gå på dagarna och orkade därför ta vara på mina vänner och min familj på kvällar och helger. Relationer djupnade och stärktes.

Till det här nyåret slutar jag frilansa. Det blir inga fler ledare och krönikor på ett tag, och det är så klart bitterljuvt. Men jag vill hellre vara i det fackliga sammanhanget nu, med mina fina kollegor i vårt viktiga arbete. Och jag vet att jag kommer tillbaka till journalistiken någon gång. Det har jag gjort förr, för det är därifrån jag kommer.

2018 ska jag älska.

”Fyll ditt bröst
låt håret bölja
Du har rätt därtill
Vet att alltid jag dig följa
huru långt du vill”

Aftonbladetandan lever genom kvinnorna

29 oktober 2017

Aftonbladet var mitt universitet. I tio år, mellan 1999 och 2009, fick jag den journalistiska och opinionsmässiga grund som jag alltid kommer att stå på.

De senaste veckorna har mina tankar oavbrutet kretsat kring tidningen. På min egen tid där, på mina relationer och reaktioner inne på redaktionen.

Jag minns en rå jarong, som jag oftast var förskonad från. Jag har kommit fram till att det nog berodde på min position. Jag fick snabbt fast jobb, jag var ledarskribent med feministisk profil. Jag var nog ingen man gav sig på.

Det gör ont i hela mig att det helt säkert pågick saker som jag inte visste om, och pågick saker som jag helt säkert visste men nu har förträngt. Hur mycket accepterade jag som jag aldrig borde?

En sak med Aftonbladet som jag aldrig glömmer är kvinnornas kraft.

Det blev uppror när tidningen publicerade sexistiska texter och bilder. Ledningen tvingades att kartlägga lönediskrimineringen på tidningen (jag var en av dem som fick högre lön). Vi protesterade högljutt mot mansdominans i alla dess former.

Det var helt enkelt ett jävla liv om jämställdhetsfrågor, som tvingade fram förändring. Vi yngre kvinnor talade ofta om Dokumentet från 1970-talet. Vi såg de äldre kvinnornas uppror som en förebild.

Jag förstår att Aftonbladet inte är samma tidning nu som när jag lämnade. Men jag känner igen kampen.

De kritiska texterna om Aftonbladet som skrivs och faktiskt publiceras i Aftonbladet. De modiga vittnesmålen från kvinnor på redaktionen. Det nya dokumentet som ska tas fram.

För mig är det Aftonbladetandan. Och det är helt uppenbart att den fortfarande lever. Det är den som har framtiden för sig. Inte sexismen.

Kung Kristina Alexander befriar oss

9 mars 2017

Så har 8 mars passerat. Kvinnor som peppade varandra i sociala medier. Intellektuella samtal och skarpa krav om allsköns könsorättvisor. En underbar flashmobb på Stockholms central med flera hundra pussy hats. Mitt eget bidrag till kvinnodagen blev, något oväntat, att diskutera vem som bör bära pussy hat och inte.

Jag känner mig inte så nöjd med det. Jag tycker som jag tycker om bilden på Byggnads förbundsstyrelse, jag ångrar inte min impulsiva kritiska tweet som snabbt plockades upp av Aftonbladet. Men jag hade hellre skrivit om Kung Kristina Alexander. Det var nämligen vad jag hade planerat för kvinnodagen. Att föra en viktig diskussion om varför tvåkönsnormen är förtryckande i sig. Och varför alla brott mot den gör livet så mycket lättare att leva.

”Könet håller mig tillbaka!” ropar Aleksa Lundberg i rollen som Kung Kristina Alexander på Strindbergs Intima Teater. Tillsammans med fotografen och regissören Elisabeth Ohlson Wallin har hon åstadkommit en fantastisk pjäs som tillåter människan – i detta fall kungligheten Kristina – att vara just människa. Inte kvinna eller man eller mittemellan. Utan allt.

Pjäsen skildrar, både historiskt och i nutid, transpersoners kamp för respekt, utrymme och frihet. Men även jag, som inte har någon transidentitet, känner mig sedd av Elisabeth Ohlsson Wallin och Aleksa Lundberg.

Kung Kristina Alexander pendlar på ett magnifikt sätt mellan det som kallas ”kvinnligt” och ”manligt”. Hon, eller han eller hen, vägrar att välja mellan könsuttrycken. Kung Kristina Aleksander säger sig visserligen vara en man i en kvinnas kropp – som både föraktar och åtrår kvinnor – men jag ser en hel människa. Med tillgång till hela sitt känsloregister och alla sina uttryck.

Det är så befriande. Jag är oerhört tacksam att transaktivismen utvecklar feminismen på det här sättet. För mig har kvinnokamp aldrig handlat om att ställa könen mot varandra. Utan om att lösa upp kvinnlighetens och manlighetens gränser för att på det sättet utradera genussystemet som överordnar män och underordnar kvinnor – ger dem föreställda egenskaper och roller.

Kommen så här långt i mitt resonemang måste jag ju fråga mig varför Byggnads helmanliga förbundsstyrelse inte skulle få bära pussy hats på en bild på internationella kvinnodagen. De kanske inte alls ser sig som män? De kanske bara själva väljer sin könsidentitet och uttrycker den genom att ta på sig pussy hats? Det vore nåt.

Kung Kristina Alexander ropar att könet håller henne tillbaka. I själva verket osäkrar hon alla föreställningar om kön – och gör oss därmed till helare människor.

2017-02-28

28 februari 2017
Vad ska jag göra med:

Donald Trump
Jimmie Åkesson
"Nils Bildt" (var ju droppen)
Och alla som fogar sig efter dem

Jag har dem strax innanför huden
De myllrar som myror över allt

Det går inte att ignorera dem
Det vore ansvarslöst
Det går inte att skriva
Det är att ge dem plats
Det går inte att inte skriva
Det vore att tystna

Och om jag skriker
Är jag en hysterika


2016-02-04

4 februari 2017
Öppnar hjärtats alla portar
Reser broar lägger vägar
Ger dig fri lejd
För att du ska kunna lämna mig

(Söka friheten i andra kroppar
Det är vad jag vill)

Men du går bara längre in
Smyger under huden
Trampar stigar överallt i mig
Aldrig att du hittar ut igen

Ska jag leva så här nu?
Två i en.

2017-01-29

29 januari 2017
Jag måste fly
In i dig, kan jag få det?

Bara händer och ord
Kan trösta nu
Men ord är ju bara ord?
Och händer bara händer?

Lägg dig över mig
Gör dig så lång och bred du kan
Stilla mitt skrämda hjärta
Håll fast mig så jag slutar darra

Två kroppar är ändå varmare än en 
I en värld ord inte längre hjälper

Utom värmen du skriver i min hud när du andas mot min hals.

2017-01-02

2 januari 2017
Jag önskar att
skammen
kunde stelna över ansiktet
som en mask av lera

Så kunde den krackelera
när jag log
ge upp inför livets fina linjer

Till slut så stel och torr
att jag enkelt
kunde knacka bort den
med baksidan av en sked

Knack knack knack

Den föll av
strilade som sand
från huden mot marken
i solen

Och under var det rent
rent och mjukt och öppet

En ny nakenhet
inför en ny chans

Inte längre skamsen


Musikens Makt – Luleås kronjuvel

20 november 2016

15179123_10154793894298223_5408412540947745473_n

Jag har länge varit en sådan som sett mig om i mörkret. Kommit på helspänn i folkmassor med många fulla män. Därför är stadsfestivaler inget jag orkar med. Antingen bryter slagsmål ut alldeles intill, eller så är det någon som kommer innanför min sfär och brölar åt mig för att jag är kvinna.

Så har det aldrig varit på Musikens Makt. Förutom musiken, noga utvald i en perfekt mix av publikfriande och konstnärligt, har jag alltid känt mig totalt trygg den där helgen på Udden i Luleå. Jag har kunnat röra mig helt fritt mellan scenerna och människorna, utan något som helst behov av ögon i nacken.

Det beror inte bara på att Musikens Makt är en drogfri festival. Det beror lika mycket på att arrangörerna inte gör någon hemlighet av var de står. Det här är ett safe place för alla som bryter mot normer. Här är det respekt och – ja faktiskt – mänskliga rättigheter som gäller. Sexister och rasister kan fara åt fanders.

Inte sällan har grundläggande människovärde och yttrandefrihet manifesterats från scenerna. Som det året Mattias Alkberg, numera ordförande i föreningen Musikens Makt, höll ett brandtal till stöd för Pussy Riot som nyss hade burats in.

En känsla av trygghet och solidaritet. Scener där etablerade artister möter heta nykomlingar. Ett nationellt rykte av musikalisk och jämställd kvalitet. Sådant kan inte upphandlas fram av ett tillväxtkontor. Det kan bara byggas – underifrån.

Att lägga ned Musikens Makt är att krossa Luleås kronjuvel. Just don’t do it.

Mitt i Kommunalkrisen kokade Annelie soppa

18 maj 2016

11701145_10153519450493223_615282231589179654_n

Det är en vanlig fredag på jobbet. Annelie och jag har ätit lunch. Innan vi går tillbaka till kontoret måste vi hinna förbi Myrorna. Annelie ska köpa termosar och skedar så att det blir enklare att bjuda EU-migranterna i grannskapet på mat.

När det var som värst i Kommunalkrisen steg Annelie upp extra tidigt om morgnarna och kokade soppa till kvinnan som tiggde på hörnet. Själv hade jag ofta svårt att ens ta mig upp ur sängen, till ännu en arbetsdag i stormens öga.

Men Annelie. Hennes vardagskamp för varje människas anständighet och rätt bara intensifierades. Jag tänker att det var hennes sätt att överleva drevet, som den kämpe hon är. Det finns alltid någon som har det värre. Det gäller att tänka på den personen, och att dela med sig av det en har.

Det är livserfarenhet. Och så klart – en djup känsla för människovärde och jämlikhet. Annelie ”ser sig själv i andra”, som idéhistorikern Sven-Eric Liedman så vackert beskriver solidaritet.

Som Annelies talskrivare har jag fått ta del av allt som pågår i hennes huvud. Och det, kan jag tala om, är inte lite. Associationerna går fort och är vida. Under ett och samma korta samtal kan hon hinna med att knyta samman avtalsrörelsen med flyktingarnas kris och fackliga organiseringsmetoder.

För att sedan övergå till att fundera på hur hon ska få en EU-migrant, som behöver en varm soppa i regnet, att förstå att hon måste lämna igen termosen och skeden så att Annelie kan komma med mat nästa dag också. (Det visade sig senare att översättningen mellan svenska och rumänska inte är svår alls, det gäller bara att peka och le.)

När jag kom till Kommunal hade jag ingen erfarenhet av fackligt arbete. Jag hade skrivit många ledare och krönikor om jämställda löner, men jag förstod inte den svenska modellen på djupet. Kommunal har fått mig förälskad i fackföreningsrörelsen – dess förmåga att påverka människors vardag och liv på riktigt.

Annelie har en stor del i det. Hon visade mig att fackligt arbete inte bara handlar om att förbättra löner och arbetsvillkor. Det är en livshållning. En övertygelse om att solidaritet och sammanhållning – att gadda ihop sig, med Annelies ord – är sättet att förändra världen.

Jag är henne evigt tacksam för det. Och jag älskar hennes soppor – som även jag får smaka när hon märker att jag behöver något värmande.

Nytt jobb

9 maj 2016

13139125_10154227049503223_4288751912125143077_n

Den här våren har jag varit med om mitt yrkeslivs värsta och bästa. Först Aftonbladets granskning av Kommunal och jobbet med att storstäda förbundet. Sedan det historiska SKL-avtalet, med kraftigt höjda löner för 130 000 undersköterskor varav 90 procent är kvinnor. Jag har aldrig varit med om maken till känslomässig berg och dal-bana.

Det är dags för en nystart. I juni blir jag talskrivare åt IF Metalls ledning. Jag har lärt mig så mycket på Kommunal, av välfärdsarbetarna. Och jag har förälskat mig i den svenska modellen. Det ska bli så spännande att gå vidare till IF Metall och det fackliga arbetet inom industrin.